Idag joinade jag mina gamla psykologklasskamrater på Akademiska sjukhuset i Uppsala för ett studiebesök på Ätstörningskliniken. För mig är det viktigt att hålla kvar kontakten med det jag lärt mig och den möjlighet som de här studiebesöken innebär – när det inte är ”politiker” på besök utan studenter – är viktig. Josefin Månsson gav oss en runtvandring och berättade om den effektiva Uppsalamodellen. Jag gillar hennes syn på sjukdomsförloppet – här finns ingen känsla av att ”de är inte tillräckligt sjuka än” utan ungdomarna får vård så fort de har fått diagnosen. Josefin berättade att deras yngsta patient varit ca nio år, och visst ger det ett visst perspektiv på hur sjukdomen tidigt förstör liv. Josefin var noga med att påpeka att anorexi inte verkar öka, som vissa larmar om, men att det å andra sidan inte innebär att de som drabbas mår bättre. Det finns mycket att skriva om besöket, men jag tog framför allt med mig en sak: Forskningen på barnanorexi är dålig, trots att sjukdomen inte sällan kan vara livshotande. Dags att se över!
