Ätstörningskliniken

Idag joinade jag mina gamla psykologklasskamrater på Akademiska sjukhuset i Uppsala för ett studiebesök på Ätstörningskliniken. För mig är det viktigt att hålla kvar kontakten med det jag lärt mig och den möjlighet som de här studiebesöken innebär – när det inte är ”politiker” på besök utan studenter – är viktig. Josefin Månsson gav oss en runtvandring och berättade om den effektiva Uppsalamodellen. Jag gillar hennes syn på sjukdomsförloppet – här finns ingen känsla av att ”de är inte tillräckligt sjuka än” utan ungdomarna får vård så fort de har fått diagnosen. Josefin berättade att deras yngsta patient varit ca nio år, och visst ger det ett visst perspektiv på hur sjukdomen tidigt förstör liv. Josefin var noga med att påpeka att anorexi inte verkar öka, som vissa larmar om, men att det å andra sidan inte innebär att de som drabbas mår bättre. Det finns mycket att skriva om besöket, men jag tog framför allt med mig en sak: Forskningen på barnanorexi är dålig, trots att sjukdomen inte sällan kan vara livshotande. Dags att se över!

Det är inte alltid knark man är rädd för…

De flesta vet att jag är en varm anhängare av en restriktiv narkotikapolitik. Under Liberala ungdomsförbundets senaste kongress där vi behandlade vårt handlingsprogram hade jag laddat upp rejält och fick kongressen att hålla med mig. Således slår LUF vakt om en restriktiv narkotikapolitik som ett medel för att färre människor ska fastna i ett missbruk. Vi är mycket noga med att påpeka att vi inte ska straffa varken brukare eller missbrukare, att narkotikabruk aldrig ska leda tillfängelse och att vård alltid är alternativet. Vi tycker dessutom att man ska bekämpa missbruket, inte missbrukaren. Den här åsikten har gjort oss till ett omtyckt ungdomsförbund i kretsar som jobbar mot missbruk. LUF är inte ”drogliberalt”. Om du inte tar skada av bruket har du inga problem. Men de som fastnar i ett faktiskt missbruk kan knappast anklagas för att leva den liberala frihetsdrömmen.

I onsdags besökte jag därför narkotikamässan i Örebro och debatterade ämnet tillsammans med MUF, Grön ungdom och Ung Vänster. Trots att moderpartierna är eniga i politiken och MUF valde samma linje blev stämningen ganska snabbt hätsk. Vi började diskutera sprutbyte och ersättningsmedel som ex subutex, något som UV vänder sig totalt mot. Med referenser till att inga undersökningar skulle stödja sprutbytet (där hade UV:aren uppenbarligt inte läst WHO-rapporten även om han låtsades) avslog UV tesen om att missbrukare ska skyddas från sjukdomsspridning och få en naturlig kontakt med vården.

Jag har otroligt svårt att se behovet av nolltoleransen UV förespråkar. Men än mer förvånad blev jag när jag förstod att han var mot ersättningsmedel som subutex. Jag vet att det utvecklats en svart marknad för medlet och det är givetvis ett problem – men å andra sidan: Är inte det bättre att folk nyttjar subutex än heroin, som man i alla fall inte överdoserar på? Och varför envisas människor som är mot droger med att också vara mot ersättningsmedel så att missbrukare kan få avsluta sitt missbruk på ett humant sätt? Jag gillar anti-knarkrörelsen, men det är helt uppenbart att det finns orealistiska fanatiker på båda sidorna om drogstängslet.

LUF Örebro gav mig i alla fall en trevlig uppbackning, och vi avslutade dagen med Café Liberal om barns utsatthet. Häftigt att Örebrodistriktet är så på g!

Flyktingpolitisk maratondebatt

FARR, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd, en flyktingpolitisk paraplyorganisation som jag gärna gör reklam för, ordnar regelbundet debatter i Stenhagen, Uppsala. Riksdagspolitiker från samtliga partier möts och diskuterar framsteg inom asylrätten och publiken består av engagerade medelsvenssons, gömda från hela världen, vässade flyktingadvokater och dessutom FARR:arna själva. Möten har en viktig uppgift bortsett från den partipolitiska. De inleds med ett av dessa öden som vi som arbetar med politik behöver för att minnas vad som är viktigt – den verkliga upplevelsen av asylprocessen och livet som gömd. Denna gång fick vi även oss en gammal proggvisa sjungen för oss av en av de djupt engagerade FARR:arna.

Tyngdpunkten för debatten var vad som händer nu med dem som inte omfattades av den tillfälliga lagen och dem som fick nej i den senaste prövningen. Debatten var lite förvirrad – vissa partier skickar personer som uppenbarligen inte vet hur den nya lagen ser ut, och vissa skickar personer som inte ens vet vad som är asylpolitik. Ulrika Karlsson, moderaternas företrädare, är en av de moderater som ska ha cred för det interna arbete hon gör i det egna partiet, men frågan är vart moderaterna är på väg – och det är viktigt att de övriga tre borgerliga partierna tar sitt ansvar för att hålla dem på plats och påminna om att flyktingfrågan alltid ska finnas högst upp – på dagordningen och i samvetet.

Apoteket är Apoteket

Dagens höjdpunkt: ett energigivande samtal med Stefan Carlsson, vd för Apoteket. Liberala ungdomsförbundet är givetvis mot monopol – vi är stora fans av konkurrens, lägre priser, möjlighet till konsumentmakt med mera – och har länge arbetat för att huvudvärkstabletter ska kunna köpas när vi behöver dem och att licenserade butiker ska kunna konkurrera med det statliga Apoteket. Jag hade förberett mig för en strid propagandaström av medicinska termer om hur orimligt en avreglering av monopolet skulle vara – men Stefan Carlsson mest skrattade. Denne effektive, positive och drivkraftige VD ser fram mot utmaningen som den avreglering som han vet måste komma ska ge honom. Han är stolt över Apoteket – och med all rätt, visar hans siffror. Om något är han irriterad över att många betraktar Apoteket som en myndighet, inte ett bolag, och vad det innebär utifrån andras bild av hur mycket han får förbereda sitt bolag på en ökad konkurrens. Dessutom är Carlsson en man med visioner om svensk konkurrens på Europamarknaden. Givetvis gav han oss en del att tänka på – framför allt gällande generica-modellen – men jag gick därifrån med huvudet fullt av ”utmaningar” och tomt på ”problem”. LUF:s vision är på väg att genomföras – och med personer som Stefan Carlsson bakom i alla fall delar av rodret kommer det att gå utmärkt.

Att smyga på Bengt Westerberg…

Distriktsturnéns andra besök, Luleå. Till skillnad från tidigare besök i distriktet slapp jag nattåget och lyxade till det med flyg, vilket gjorde att jag var betydlig piggare än under första maj i samma stad. Dagen var hur som helst hellyckad. Christian Krekula och Stefan Haupt var mina och Jimmys följeslagare under dagen och lyckades till och med stoppa in en manifestation för yttrandefriheten, ett hedrande av den mördade journalisten Anna Politkovskaja. Dessutom besökte vi Fp, träffade distriktsstyrelsen, klasspressade på två gymnasieskolor, hade ett ideologiskt och välbesökt etik-Café Liberal på Börja Ohlssons café – och ja, just det, smög efter / sprang på tidigare fp-ledaren Bengt Westerberg, numera Röda Korset. Toppdag! Tack, Luleå!

Ungliberal helg och cat fight

Martin Andreasson, ordförande i HBT-liberaler (tidigare HL) välkomnade mig till föreningens årsmöte som talare med orden ”Frida har tagit tid från den viktigaste aktiviteten i den liberala att komma hit”. Han hade helt rätt. Även om besöket hos HBT-liberalerna är viktigt med tanke på vårt nära samarbete – och kommande LUF-kampanj om lesbiska kvinnors rättigheter – var helgen höjdpunkt givetvis Basliberalen, Liberala ungdomsförbundets baskurs för nya medlemmar. Det finns inte en kurs i världen jag tycker är roligare, trots att jag vid det här laget säkert deltagit på över tjugo Basliberaler. Det är så häftigt att se ett nyväckt engagemang! Att höra vad det kommer ifrån, idéerna, viljan, idealismen! Det är minst lika nyttigt för mig att vara där som för de nya – jag blir också påmind om vad vi brinner för och vad LUF faktiskt står för. Härligt! Som vanligt svepte jag med blicken över deltagarna och undrade: Vilka blir kvar? Vilka kommer bli DO:sar, vilka kommer kandidera till FS – sitter en kommande förbundsordförande, minister, partiledare här inne? Basliberaler är det häftigaste som finns. Ett pånyttvaknande och en ego-boost – och massa trevliga människor.

På söndagskvällen skrev jag en artikel om Mona Sahlins linjetal som nyvald s-ordförande. Det är häftigt att sossarna äntligen fått en kvinnlig partiledare, men det är ledsamt att se att hennes första attacker är mot Maud Olofsson. Det skapar känslan av en cat fight, och det är mest löjligt. Sahlin kan väl gräla på Olofsson för centerns utspel kring arbetsrätten. Men att gå på Olofsson i frågor om småföretagande, där Sahlin själv dömdes ut som en helt overksam småföretagarminister, känns löjligt. Och varför riktar hon in sig på den enda kvinnliga borgerliga partiledaren?

Sahlin pratade hur som helst om att socialdemokratin är en frihetsrörelse. Dumheter. Med de kollektiviserande tankarna rörelsen drivit fram är frihet mycket långt borta. Till Expressen skrev jag ändå att det finns hopp. Sahlin har fattat vinkeln svenska folket kraftfullt gav henne: det gamla arbetarpartiet har fel perspektiv och därför fel lösningar. Dags att se enskilda individer framför stora (LO)-kollektivt. Så Sahlin talade äntligen om individen, och det ger mig lite hopp. Kanske kan sossarna därmed bli en intressant opposition som blir delaktig i en mer aktiv idédebatt. Liberaler varken är, blir eller vill de bli – men liberalare är de nog tvungna att bli – om Mona vill bli statsminister någon gång.

Rättspsyk i Sundsvall

Distriktsturnéns första dag: Sundsvall. Västernorrland är det enda distriktet i Liberala ungdomsförbundet som jag under min aktiva tid sedan fjorton års ålder aldrig besökt. Mest beror det kanske på distriktets tidigare distriktsordförande, Berivan Mohammed, som skötte distriktet med så säker hand att ingen hjälp behövdes. Men nu var jag här, och det blev ett riktigt trevligt besök. Nuvarande DO:n Per Wester ligger i lumpen, men jag och förbundssekreterare Jimmy Drushammar hade ändå sällskap av Sundsvalls bästa, Mexhide Spahija och Anders Persson, under hela dagen.

Besöket inkluderade givetvis ett hej till folkpartisterna och en etikdiskussion, en klasspresentation på en friskola som påminde mycket om den jag gick på i Göteborg, prat om distriktet och förbundet i allmänhet – och ett besök på rättspsyk. Det senare är inte så oortodoxt som det låter och var helt inplanerat. Den borgerliga regeringen har lagt en del nya förslag som berör rättspsyk och jag var nyfiken på hur verksamheten såg ut. Efter besöket i Sundsvall kan jag inte annat säga än att jag är imponerad. Här använder man sig exempelvis redan av det regeringen nu vill utreda: Villkorlig frigivning för patienter som sköter sig, tar sina mediciner, kommer in på samtal etc. Spännande!

- Första öppna mötet!

Under helgen besökte förbundsstyrelsen Linköping för sitt andra styrelsemöte. Vi hade en hundraprocentig närvaro – plus två! Det var ju nämligen första gången någonsin styrelsen öppnade sina stängda dörrar för LUF:s medlemmar att komma och höra diskussionen. DO för Östergötland Rebecca Bakszt och David Gotthold (som exempelvis är stolt revisor för Föreningen Liberal Ungdom Motala, F.L.U.M.) blev historiska när de lyssnade på debatten.
Mötets första dag präglades av diskussioner rörande två uttalanden på det socialpolitiska området, framför allt kring bristen på kuratorer och psykologer på Sveriges skolor. Dessutom diskuterades över tjugo motionsförslag till Folkpartiet Liberalernas landsmöte i september. Bland motionerna återfinns klassiker som namnbyte och krav på republik, men tyngdpunkten ligger på motioner om förändringar i rättspolitiken och en del andra, mer spetsiga motioner. När motionerna är färdiga lovar jag att göra mer reklam för dem, men jag tror LUF:s insats på landsmötet blir tung och bra i år. Lite olyckligt är det förstås att vi har en åsiktskongress mellan motionernas inlämnande och landsmötet – vem vet om vi håller med våra egna motioner då? ;o)


Mötet innehöll dessutom mycket mer, en rejäl etikdiskussion, möte med folkpartiet och Linköpings industri, diskussion kring de kommande kampanjerna och avrapportering av ledamöternas arbete. Ett bra och effektivt möte med god stämning, allt som allt, givetvis med en mysig schlagerkväll på lördagen (stackars, stackars Tommy!). Dessutom firades kanslichef Bergheden med allsång och bakelse på dan-före-födelsedan. Hur som helst: Linköping, 12 poäng.

Finns Situation Stockholm i Göteborg?

Den smarta frågan ställdes av en stockholmskompis för ett tag sedan. Svaret är: Nej, Situation Stockholm finns givetvis inte i Göteborg. Här har man egna hemlösa, och en egen tidning för om och såld av hemlösa: Faktum. Idag passade jag på att besöka dem för att försöka sätta ner foten i problemet med en välfärdsstat där människor lever hemlösa. Jag är trött på allmänna floskler, på tak-över-huvudet-garantier som regeringen försöker få att framstå som ny trots att den är gammal och beprövad, trött på att hänvisa allt till bättre arbete (hur ska man orka arbeta utan bostad?) och psykiatri (hur ska man kunna bli frisk om man kämpar för sin överlevnad hela tiden och aldrig får trygghet). Jag är trött på attityden som många myndigheter har, att hemlösheten är frivillig. Sluta nu, var är er tro på rationella människor? Vem skulle välja att sova ute i ett slaskigt Göteborg om man kan slippa? Frågan borde vara omvänd: Vilka krav är egentligen rimliga att ställa som motprestation på människor? Och som klockrene Max Markusson, verksamhetschef sa: Varför ger man människor Altboenden? Behöver människor verkligen träna sig på att bo?”. Nåja, nu sitter jag och värker fram en motion till folkpartiets landsmöte. Den ska bli bra, tänker jag mig, den ska i alla fall ta ställning och föreslå nya grepp så att vi kommer någonstans. Till dess: Se till att ni stöttar Faktum, Situation Stockholm och liknande verksamheter. Om ni inte bor i en stad med verksamhet av den här typen kan man alltid vara med och sponsra på håll (LUF gör det exempelvis) eller genom att köpa en snygg tröja. För tänk på att det är privata initiativ som jobbar hårt och som behöver vårt stöd!

Vem kan man lita på?

Idag: ett litet vansinnesutbrott. Efter att Migrationsverket bestämt sig för att det inte pågår ett krig, inte heller ett inbördeskrig eller en inre väpnad konflikt i Irak fortsatte parodin. Irakiska ministrar går ut och meddelar att det absolut inte är några problem i Irak. Utrikesminister Carl Bildt svävar på målet och mumlar något om att det är ”inbördesliknande” händelser som pågår i landet, en omedveten (?) travesti på den förra regeringens ”folkmordsliknande” beskrivning på folkmordet i Darfur.

För mig, som sysslat ett tag med flyktingpolitik, är det otroligt tydligt vad som händer. Migrationsverket skräms av att antalet asylsökande ökar. Sedan flera år tillbaka har verket lyckats strypa antalet sökande, och nu dyker det upp nya asylsökande. Tidigare har det varit självklart att man är på flykt om man sökt sig hit från Irak (under diskussionerna om den tillfälliga lagen var det självklart eftersom det förelåg uppenbara verkställighetshinder, eftersom det var krig i Irak). Nu är det plötsligt inte krig i Irak (något jag hoppas man har passat på att berätta för de amerikanska soldaterna). Migrationsverket tar sin roll på allvar: Att väga asylskäl mot Sveriges behov av reglerad invandring. Den reglerade invandringen vann – de mänskliga rättigheterna förlorade. Beslutet är inget annat än ett sätt att slippa ta emot asylsökande. Att irakiska makthavare säger att de har läget under kontroll är väl inte så underligt, makthavare har en tendens att säga det, annars avsätts de.

Men det som gör mig än mer förbannad är politikers, tjänstemäns och faktiskt journalisters slappa inställning till fakta i flyktingpolitiken. Sedan april 2006 har Sverige en ny utlänningslag. I samband med att Tobias Billström förklarar regeringens beslut att upphäva (bra gjort, regeringen!) den gamla regeringens avvisning av egyptierna från Bromma får han också förklarar varför han samtidigt inte beviljar uppehållstillstånd. Billström svarar att enligt den nya lagen ägnar sig inte regeringen åt enskilda ärenden. För detta får han skäll – trots att han har helt rätt. Att Migrationsverket verkligen får svårt att inte ge uppehållstillstånd nu, och att det hela således inte är ett problem, det bryr sig inte journalisten om. (Oj, vad ovant det känns att försvara Billström…). Men när det gäller irakierna säger Migrationsverket att flera kommer få stanna av humanitära skäl. Detta trots att humanitära skäl är ersatt med ”synnerligen ömmande skäl” i den nya lagen, just för att folk inte ska få stanna utan flyktingskäl (men att flyktingskälen ska stå mer i centrum). Vad detta innebär för irakierna blir synnerligen oklart – och journalisten tiger tyst.

Så frågan kvarstår: Varför kommer massa irakier hit om det inte är farligt i Irak? Varför har 650 000 människor dött i Irak sedan 2003? Och varför är det inte uppenbart även för journalisterna att makthavarna blandar bort korten, bollar mellan två olika lagar, för att anpassa verkligheten till sitt syfte?