Svenska Dagbladet skriver idag om hur 16 procent ville se Sverigedemokraterna i riksdagen efter nästa års val. Det är visserligen en liten grupp som tillfrågats men den följer en trend. Efter valet har Sd kommit upp till strax över tre procent i Sifo-mätningarna och i mars fick partiet 4,3 procent i Sentios mätning. Svd skriver idag att LO (och med LO även menat s) bestämt sig för att börja ta debatten mot Sd. Det är allt dags - 4,1 procent av LO-väljarna röstade sd. Tre procent av vänsterpartiets LO-väljare lade också sin röst på partiet. S levererar en förklaring till det ideologiskt underliga fenomenet: Sd ska ha lyckats lansera sig som ett vänsteralternativ som levererar högerlösningar - vad det nu innebär.
Själv tillbringade jag torsdagen med att debattera hur rasistiska krafter ska hanteras, men min debatt fanns inte på ledarsidor eller på mina mer vanliga politiska arenor. När jag vaknade imorse var jag inte ens säker på att torsdagen varit verklig. Jag tillbringade dagen hos Rättvisepartiet Socialisterna, på deras sommarläger i Södertälje. De var inte många, men de var ganska glada, och de hade ett intressant program. Det var en härlig blandning av småbarn, unga och pensionärer och en god stämning. Jag var överraskad av deras inbjudan att komma och diskutera Sd:s framgångar.
Ganska snart visade det sig att deltagarna inte var speciellt intresserade av att diskutera Sd alls. De var mest glada att ha en folkpartist närvarande som de kunde skälla på för den kapitalistiska politiken. Att tro på marknadslösningar framför politiska sådana innebär uppenbarligen i deras värld att per automatik vara rasist, sexist, homofob och i allmänhet diskriminerande. Jag gjorde ett försök att diskutera konkurrens, de goda anti-diskriminerande effekterna av att se till vinst och inte annat i en arbetsinsats, men insåg snart att jag talade för öron fullproppade med en helt annan verklighetsbild. En del tog upp intressantare frågeställningar: Irakkriget och dess flyktingar, händelser i världen, dagens integrationspolitik. Men när jag fick motivera varför jag var för polisväsendet (idén om våldsmonopol har gått dem förbi, alla poliser är homofober) förklara att friskolor inte är privatskolor, diskutera mediakonspirationen mot dem och försvara äganderätten (ni kan ju inte anse att staten ska få ta alla pengar från lönearbetaren om ni samtidigt har stora banderoller om att det egna arbetets produkt är heligt) började jag fundera på om inte hela besöket varit meningslöst.
Min slutsats är ändå att det inte var det. Då och då glömmer jag att vissa människor inte delar de värderingar som jag tycker är självklara. Det kan gälla Sd:s rasistiska budskap, men igår gällde det framför allt Rättvisepartiets odemokratiska syn. De berömmer varandra när de skrämt bort demokratiskt valda företrädare. De är stolta över att ha överröstat rasistiska talare. Deras retorik talar om att "vi tänker inte ge den och den gruppen möjlighet att tala" utan att reflektera över varför det är de som ska ha makten att bestämma över yttrandefriheten. De talar om de 4,1 procenten Sd-röstande LO-medlemmarna som "förvirrade arbetare" som inte kan hantera debatten - ett så tydligt från ovan-perspektiv har jag aldrig hört uttryckt i verkligehen. De hånade Voltaires "Jag avskyr din åsikt men skulle slåss för..." och kommenterade att det fanns många vars åsikter de inte skulle slåss för - däremot fanns det många vars åsikter de glatt skulle samla ihop ett kompisgäng och slåss mot. De talar om kamp, om demonstrationer, om snabba lösningar och direkta aktioner - jag menar att de är en droppe i havet, ett sätt för dem att må bättre - men inte förändrar det stödet till Sd.
Var det här verklighet? Vanliga politiskt engagerade, många unga, som inte har någon respekt för demokratin. Som inte tror på att alla röster ska få höras. Plötsligt tror jag inte att de missförstått de symboler de stoltserar med så mycket som jag alltid utgått från att de måste ha gjort...
