Jag sitter och funderar över vad som är möjligt och inte möjligt. Var gränserna för en enskild människans makt går. Jag känner mig skrämmande maktlös, skrämmande eftersom jag just uppsökts av en man, lika gammal som min egen far, som ber mig om hjälp.Jag hatar svensk flyktingpolitik. Jag avskyr passiviteten som låter den fortleva, jag hatar skräcken som sprids mellan flyktingar, jag avskyr självbevarelsedriften som slår till: Varför fick han stanna men inte jag? Jag avskyr att vi aldrig kan ta till oss vad vi är medansvariga till.
Att till och med jag, som dagligen möts av flyktingfrågan, inte alltid orkar förstå. Varför utvisar vi skräckslagna människor? Varför är det en ekonomisk fråga framför en mänsklig, moralisk fråga?
Jag tillbringade morgonen på ett café med E. Han sökte upp mig via Liberala Flyktingfonden. Allt som allt har han fått över tio avslag. Han har befunnit sig i Sverige med sin familj i fem år. Nu är det bara han och frun kvar, dottern blev avvisad så fort hon blev myndig. Tillbaka till ett land som inte kan kallas hennes hem, tillbaka till ett land varken hennes far eller mor vågar återvända till, inte ens för hennes skull.
Jag kan inte berätta hans historia utan hans medgivande, så jag sätter punkt här. Men jag vill dela med mig av den där känslan av maktlöshet. När vi satte oss på caféet var han fylld av hopp, när vi gick därifrån hade all luft gått ur honom. Vad kan jag göra för honom? Flyktingfonden kan bidra med pengar, jag har lovat att se över hans handlingar, att stötta honom i allt han behöver. Men vad kan jag göra mer? Att starta flyktingfonden var ett sätt att komma till rätta med den skammen jag känt inför flyktingpolitiken, att vi faktiskt gör något. Men nu känns det otillfredsställande. Jag ser bilden på dottern, ett vanligt svenskt skolfoto, och vet att hon lever skild från sina föräldrar, utan rättigheter. Jag ser på familjebilden av det skrattande föräldraparet – mamman som nu ligger insjuknad, pappan som magrat så många kilo att jag inte skulle ha känt igen honom. Jag känner hans kalla händer i mina, doften av citron runt honom, ser den slitna t-shirten med Ockelbos reklamtext om smultronstället i Gästrikland. Hur kan jag låta bli att hjälpa honom, om jag inte vill leva i en illusion om hur Sverige, människorna, jag själv är?
Jag tillbringade morgonen på ett café med E. Han sökte upp mig via Liberala Flyktingfonden. Allt som allt har han fått över tio avslag. Han har befunnit sig i Sverige med sin familj i fem år. Nu är det bara han och frun kvar, dottern blev avvisad så fort hon blev myndig. Tillbaka till ett land som inte kan kallas hennes hem, tillbaka till ett land varken hennes far eller mor vågar återvända till, inte ens för hennes skull.
Jag kan inte berätta hans historia utan hans medgivande, så jag sätter punkt här. Men jag vill dela med mig av den där känslan av maktlöshet. När vi satte oss på caféet var han fylld av hopp, när vi gick därifrån hade all luft gått ur honom. Vad kan jag göra för honom? Flyktingfonden kan bidra med pengar, jag har lovat att se över hans handlingar, att stötta honom i allt han behöver. Men vad kan jag göra mer? Att starta flyktingfonden var ett sätt att komma till rätta med den skammen jag känt inför flyktingpolitiken, att vi faktiskt gör något. Men nu känns det otillfredsställande. Jag ser bilden på dottern, ett vanligt svenskt skolfoto, och vet att hon lever skild från sina föräldrar, utan rättigheter. Jag ser på familjebilden av det skrattande föräldraparet – mamman som nu ligger insjuknad, pappan som magrat så många kilo att jag inte skulle ha känt igen honom. Jag känner hans kalla händer i mina, doften av citron runt honom, ser den slitna t-shirten med Ockelbos reklamtext om smultronstället i Gästrikland. Hur kan jag låta bli att hjälpa honom, om jag inte vill leva i en illusion om hur Sverige, människorna, jag själv är?
