För sjätte året i rad uppmärksammar vi Internationella Flyktingdagen, i dag med att som tidigare besöka Denna Onsdag, de papperslösa i Stockholms manifestation på Mynttorget. Publicerar här mitt tal;
"”Om en man ramlar och slår sig stannar jag inte upp för att fråga vilket uppehållstillstånd han har innan jag plåstrar om honom”, säger sjuksköterskan Annika och tittar på mig.
Hon skäms lite, för när hon ser mig ser hon mig i min landstingsroll, och hon vet att hon inte får ge vård till dem som skattepengarna inte betalar för. Hon vet att svenskar är mer lönsamma än asylsökande att behandla. Hon vet att gömda inte finns i någon budget. Hon vet att hennes egen landsting har sparbeting och att hennes handlingar ger mindre pengar till svenskar. Men hon gör det ändå. Hon gör inte skillnad på människa och människa. Men hon gör det i lönndom, och hon skäms för att hon bryter mot reglerna, och hon skäms när hon svarar som hon gör på min fråga. Hon vet att det hon gör är fel enligt svensk lag.
Vad hon inte vet är att jag är flyktinggömmare. Hon vet inte att hennes svar ger mig hopp. För jag väntar på att polisen ska börja säga: Om en person jag ska utvisa är döende, vägrar jag.
Jag väntar på att domare ska vägra försvara den reglerade invandringen framför FN-konventioner och istället säga: Jag vägrar.
När ska riksdagsledamöterna sluta gömma sig bakom sina bekväma voteringsknappar, partipiskor och motioner de säkert vet aldrig kommer gå igenom och säga: Jag röstar rätt, kosta vad det än kostar. För jag röstar rätt. Jag vägrar annat?
En vän till mig oroade sig för Irak flyktingarna – det är bra att Sverige är bra, men vad kommer det här betyda? frågade han.
- Att det blir dyrt, sa jag, och struntade i att följa upp.
Jag är inte naiv. Jag vet att flyktingpolitiken kostar. Men för mig är det av underordnad betydelse. De moraliska kostandena för att inte ta emot människor, eller för att spela ut flyktinggrupper mot varandra, är ännu större.
Det händer bra saker i världen på flyktingområdet. Artikel 14:s senaste nummer rapporterar om hur papperslösas barn ska få gå i skolan i Tjeckien enligt nytt förslag. I Tyskland blir det enklare att få stanna om man har jobb. Och i Nederländerna av alla länder, ordnas en amnesti, större än den i Sverige för två år sedan, och de praktiska problemen moderaterna och socialdemokraterna då såg, existerade inte.
Men i Sverige händer inte mycket. Vi tycks försöka vänta ut världsläget och hoppas att det ska sluta komplicera vår vardag.
Idag står vi än en gång tillsammans som civilsamhället som inte vilar. Vi är det dåliga samvetet som hemsöker riksdagsledamöter som blivit bekväma. Vi personifierar idag, alla som står här, den svenska demokratin, de mänskliga rättigheterna.
Det är sorgligt att de som i sina hemländer slagits och kämpat för att kunna fly möts av ännu en kamp i Sverige. Här slåss vi tillsammans, inte för att fly, utan för att stärka vårt land. Att väcka de som sover och inte ser de grymheter som begås i vårt namn.
En människa är en människa. Vi måste väcka engagemanget. Alla i Sverige vill inte människor väl. Vi såg delningen för två år sedan: de som rördes till tårar av amnestikravet, de som röstade på Sd i valet. Vi måste väcka de tysta i mitten och vi måste visa riksdagens partier att den tysta mitten inte är en plats för dem.
Så jag vänder mig till regeringen och frågar: På vilken sida, när historien dömer, vill ni stå? Vi är många som vet att något verkligen måste göras. Att varje människa, sjuksköterska, polis, domare, politiker, har ett eget ansvar för det som händer. På vilken sida står ni? Vi står här."
"”Om en man ramlar och slår sig stannar jag inte upp för att fråga vilket uppehållstillstånd han har innan jag plåstrar om honom”, säger sjuksköterskan Annika och tittar på mig.
Hon skäms lite, för när hon ser mig ser hon mig i min landstingsroll, och hon vet att hon inte får ge vård till dem som skattepengarna inte betalar för. Hon vet att svenskar är mer lönsamma än asylsökande att behandla. Hon vet att gömda inte finns i någon budget. Hon vet att hennes egen landsting har sparbeting och att hennes handlingar ger mindre pengar till svenskar. Men hon gör det ändå. Hon gör inte skillnad på människa och människa. Men hon gör det i lönndom, och hon skäms för att hon bryter mot reglerna, och hon skäms när hon svarar som hon gör på min fråga. Hon vet att det hon gör är fel enligt svensk lag.
Vad hon inte vet är att jag är flyktinggömmare. Hon vet inte att hennes svar ger mig hopp. För jag väntar på att polisen ska börja säga: Om en person jag ska utvisa är döende, vägrar jag.
Jag väntar på att domare ska vägra försvara den reglerade invandringen framför FN-konventioner och istället säga: Jag vägrar.
När ska riksdagsledamöterna sluta gömma sig bakom sina bekväma voteringsknappar, partipiskor och motioner de säkert vet aldrig kommer gå igenom och säga: Jag röstar rätt, kosta vad det än kostar. För jag röstar rätt. Jag vägrar annat?
En vän till mig oroade sig för Irak flyktingarna – det är bra att Sverige är bra, men vad kommer det här betyda? frågade han.
- Att det blir dyrt, sa jag, och struntade i att följa upp.
Jag är inte naiv. Jag vet att flyktingpolitiken kostar. Men för mig är det av underordnad betydelse. De moraliska kostandena för att inte ta emot människor, eller för att spela ut flyktinggrupper mot varandra, är ännu större.
Det händer bra saker i världen på flyktingområdet. Artikel 14:s senaste nummer rapporterar om hur papperslösas barn ska få gå i skolan i Tjeckien enligt nytt förslag. I Tyskland blir det enklare att få stanna om man har jobb. Och i Nederländerna av alla länder, ordnas en amnesti, större än den i Sverige för två år sedan, och de praktiska problemen moderaterna och socialdemokraterna då såg, existerade inte.
Men i Sverige händer inte mycket. Vi tycks försöka vänta ut världsläget och hoppas att det ska sluta komplicera vår vardag.
Idag står vi än en gång tillsammans som civilsamhället som inte vilar. Vi är det dåliga samvetet som hemsöker riksdagsledamöter som blivit bekväma. Vi personifierar idag, alla som står här, den svenska demokratin, de mänskliga rättigheterna.
Det är sorgligt att de som i sina hemländer slagits och kämpat för att kunna fly möts av ännu en kamp i Sverige. Här slåss vi tillsammans, inte för att fly, utan för att stärka vårt land. Att väcka de som sover och inte ser de grymheter som begås i vårt namn.
En människa är en människa. Vi måste väcka engagemanget. Alla i Sverige vill inte människor väl. Vi såg delningen för två år sedan: de som rördes till tårar av amnestikravet, de som röstade på Sd i valet. Vi måste väcka de tysta i mitten och vi måste visa riksdagens partier att den tysta mitten inte är en plats för dem.
Så jag vänder mig till regeringen och frågar: På vilken sida, när historien dömer, vill ni stå? Vi är många som vet att något verkligen måste göras. Att varje människa, sjuksköterska, polis, domare, politiker, har ett eget ansvar för det som händer. På vilken sida står ni? Vi står här."
