Dagens industri

Idag har det varit mest spring, men jag vill ändå ge Dagens Industris fotograf Jack Mikrut dagens blogg för det roligaste fototillfället under den här mandatperioden. Jag hyser stor beundran för Magnus Andersson, CUF:s nye förbundsordförande, för att han har ett perfekt fotoansikte, men jag tror Jack lyckades plocka fram något nästan lika bra hos mig. Och roligt var det. Kul dessutom att Dagens Industri väljer att prata brett med ungdomsförbunden - även intervjun med Andreas Linedryd var intressant. Ibland är det bra att berätta för andra om vad man gör - det ger perspektiv på vad som faktiskt blir gjort...

Internationella flyktingdagen

För sjätte året i rad uppmärksammar vi Internationella Flyktingdagen, i dag med att som tidigare besöka Denna Onsdag, de papperslösa i Stockholms manifestation på Mynttorget. Publicerar här mitt tal;

"”Om en man ramlar och slår sig stannar jag inte upp för att fråga vilket uppehållstillstånd han har innan jag plåstrar om honom”, säger sjuksköterskan Annika och tittar på mig.

Hon skäms lite, för när hon ser mig ser hon mig i min landstingsroll, och hon vet att hon inte får ge vård till dem som skattepengarna inte betalar för. Hon vet att svenskar är mer lönsamma än asylsökande att behandla. Hon vet att gömda inte finns i någon budget. Hon vet att hennes egen landsting har sparbeting och att hennes handlingar ger mindre pengar till svenskar. Men hon gör det ändå. Hon gör inte skillnad på människa och människa. Men hon gör det i lönndom, och hon skäms för att hon bryter mot reglerna, och hon skäms när hon svarar som hon gör på min fråga. Hon vet att det hon gör är fel enligt svensk lag.

Vad hon inte vet är att jag är flyktinggömmare. Hon vet inte att hennes svar ger mig hopp. För jag väntar på att polisen ska börja säga: Om en person jag ska utvisa är döende, vägrar jag.

Jag väntar på att domare ska vägra försvara den reglerade invandringen framför FN-konventioner och istället säga: Jag vägrar.

När ska riksdagsledamöterna sluta gömma sig bakom sina bekväma voteringsknappar, partipiskor och motioner de säkert vet aldrig kommer gå igenom och säga: Jag röstar rätt, kosta vad det än kostar. För jag röstar rätt. Jag vägrar annat?

En vän till mig oroade sig för Irak flyktingarna – det är bra att Sverige är bra, men vad kommer det här betyda? frågade han.
- Att det blir dyrt, sa jag, och struntade i att följa upp.

Jag är inte naiv. Jag vet att flyktingpolitiken kostar. Men för mig är det av underordnad betydelse. De moraliska kostandena för att inte ta emot människor, eller för att spela ut flyktinggrupper mot varandra, är ännu större.

Det händer bra saker i världen på flyktingområdet. Artikel 14:s senaste nummer rapporterar om hur papperslösas barn ska få gå i skolan i Tjeckien enligt nytt förslag. I Tyskland blir det enklare att få stanna om man har jobb. Och i Nederländerna av alla länder, ordnas en amnesti, större än den i Sverige för två år sedan, och de praktiska problemen moderaterna och socialdemokraterna då såg, existerade inte.

Men i Sverige händer inte mycket. Vi tycks försöka vänta ut världsläget och hoppas att det ska sluta komplicera vår vardag.

Idag står vi än en gång tillsammans som civilsamhället som inte vilar. Vi är det dåliga samvetet som hemsöker riksdagsledamöter som blivit bekväma. Vi personifierar idag, alla som står här, den svenska demokratin, de mänskliga rättigheterna.

Det är sorgligt att de som i sina hemländer slagits och kämpat för att kunna fly möts av ännu en kamp i Sverige. Här slåss vi tillsammans, inte för att fly, utan för att stärka vårt land. Att väcka de som sover och inte ser de grymheter som begås i vårt namn.

En människa är en människa. Vi måste väcka engagemanget. Alla i Sverige vill inte människor väl. Vi såg delningen för två år sedan: de som rördes till tårar av amnestikravet, de som röstade på Sd i valet. Vi måste väcka de tysta i mitten och vi måste visa riksdagens partier att den tysta mitten inte är en plats för dem.

Så jag vänder mig till regeringen och frågar: På vilken sida, när historien dömer, vill ni stå? Vi är många som vet att något verkligen måste göras. Att varje människa, sjuksköterska, polis, domare, politiker, har ett eget ansvar för det som händer. På vilken sida står ni? Vi står här."

Cosmos

I Uppsala, där jag inte bara bor utan dessutom representerar Folkpartiet i landstinget, finns ett projekt som kallas migrationshälsan Cosmos. Eftersom jag är Uppsalas svar på Nyamko Sabouni, dvs basar över frågor om jämställdhet, integration och demokrati som ordförande i landstingets enda utskott för dessa små frågor, är asylhälsan en av frågorna jag kikat närmare på. Ett studiebesök idag gjorde mig än mer engagerad i frågan. Cosomos funkar bra - det är en trygghet för människor som kommer som asylsökande att bli inbjudna till hälsosamtal, att få beskrivet vilka rättigheter de har och vart de ska, att möta samma personal varje gång de behöver hjälp, att möta personer som är vana vid att hantera behov av tolk och som inte blir rädda av ett utbrott av panikångest. Tyvärr är projektpengarna för Cosmos slut nu och frågan är vad som händer. Verksamheten borde permanentas, tycker jag - och breddas. Även de som fått uppehållstillstånd men fortfarande känner sig vilsna borde få använda den specialiserade hälsan. Det sparar inte bara lidande - det sparar pengar, som kan hjälpa mot andras lidande. Den borgerliga majoriteten i landstinget vill inte rakt av permanenta projektet. Det har jag förståelse för - argumentationen är klok: Det är inte politiker, utan personalen, som kan prioritera vårdpengarna bäst. Men nu är det också så att det är mer lönsamt att ta hand om svenskar framför asylsökande, så jag är rädd att om primärvården, som redan har sparbeting, får bestämma helt själv så sprids och försvinner kompetensen på olika vårdcentraler. Förhoppningsvis kan majoriteten i vårdöverenskommelsen i höst ge en tydlig vink till primärvården att man inte får splittra patientgruppen.

Makt eller maktlöshet?

Jag sitter och funderar över vad som är möjligt och inte möjligt. Var gränserna för en enskild människans makt går. Jag känner mig skrämmande maktlös, skrämmande eftersom jag just uppsökts av en man, lika gammal som min egen far, som ber mig om hjälp.

Jag hatar svensk flyktingpolitik. Jag avskyr passiviteten som låter den fortleva, jag hatar skräcken som sprids mellan flyktingar, jag avskyr självbevarelsedriften som slår till: Varför fick han stanna men inte jag? Jag avskyr att vi aldrig kan ta till oss vad vi är medansvariga till.

Att till och med jag, som dagligen möts av flyktingfrågan, inte alltid orkar förstå. Varför utvisar vi skräckslagna människor? Varför är det en ekonomisk fråga framför en mänsklig, moralisk fråga?

Jag tillbringade morgonen på ett café med E. Han sökte upp mig via Liberala Flyktingfonden. Allt som allt har han fått över tio avslag. Han har befunnit sig i Sverige med sin familj i fem år. Nu är det bara han och frun kvar, dottern blev avvisad så fort hon blev myndig. Tillbaka till ett land som inte kan kallas hennes hem, tillbaka till ett land varken hennes far eller mor vågar återvända till, inte ens för hennes skull.

Jag kan inte berätta hans historia utan hans medgivande, så jag sätter punkt här. Men jag vill dela med mig av den där känslan av maktlöshet. När vi satte oss på caféet var han fylld av hopp, när vi gick därifrån hade all luft gått ur honom. Vad kan jag göra för honom? Flyktingfonden kan bidra med pengar, jag har lovat att se över hans handlingar, att stötta honom i allt han behöver. Men vad kan jag göra mer? Att starta flyktingfonden var ett sätt att komma till rätta med den skammen jag känt inför flyktingpolitiken, att vi faktiskt gör något. Men nu känns det otillfredsställande. Jag ser bilden på dottern, ett vanligt svenskt skolfoto, och vet att hon lever skild från sina föräldrar, utan rättigheter. Jag ser på familjebilden av det skrattande föräldraparet – mamman som nu ligger insjuknad, pappan som magrat så många kilo att jag inte skulle ha känt igen honom. Jag känner hans kalla händer i mina, doften av citron runt honom, ser den slitna t-shirten med Ockelbos reklamtext om smultronstället i Gästrikland. Hur kan jag låta bli att hjälpa honom, om jag inte vill leva i en illusion om hur Sverige, människorna, jag själv är?

Folk och Försvar

Folk och Försvar - Fof populärt kallade - är duktiga på att plocka in sina medlemsorganisationer i sitt arbete. Förutom att LUF då och då erbjuds bra kurser - som min absoluta favorit, Mini-lumpen, som en gång tog mig till Kosovo tillsammans med bland andra ex-SSU:aren Anna Sjödin - har jag dessutom fått äran att sitta i styrelsen. Första mötet för mig var ikväll. På bilden syns Fof:s ordförande, LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, generalsekreterare Lars Ekeman och ledamot Helena Johansson från TCO. FoF är faktiskt en väldigt trevlig och bred organisation som diskuterar mycket runt försvar - alltfrån världsfattigdom till teknisk militärutrustning. Kul att få vara med - även om styrelsemötena inte direkt är krigiska.

Sluta mobba McDonalds!

LO går ut och rasar - för att företag med många anställda får sänkt skatt nästa år. Det är McDonalds som hängs ut. Kapitalismens, globaliseringens och den allmänna dekadensens symbol, åker på skäll när LO kartlagt vilka som vinner på regeringens skattepolitik. Att LO väljer just McDonalds med symbolvärde är inte underligt. Men att man inte inser att McDonalds faktiskt får beröm, både för att de anställer och hur de anställer, verkar ha gått LO förbi. McDonalds är ett alternativ för ganska många av oss - som startarbetsplats, som karriärklättrare eller helt enkelt som matplats. Så de borgerliga ungdomsförbunden, på initiativ av nyvalde Magnus Andersson (CUF), valde idag att luncha tillsammans och demonstrativt stödköpa burgare. Mums! Bra med jobb, bra med mat.

En tids privat frist

För en månad sedan inledde Liberala ungdomsförbundet kampanjen "Privatliv 2.0". Datumet valdes medvetet: en månad senare, idag, voterade riksdagen om FRA-förslaget.

FRA, signalspaning, är varken det enda eller det värsta integritetskränkande lagförslag som legat på riksdagens bord de senaste åren. Men det var stort nog för att väcka de flesta av oss. Det är dags att sätta ner foten. Synpunkterna som kommit – och fler som kommer – från Integritetsskyddskommittén (som tillsattes för att granska de senaste årens lagar) har man valt att inte vänta in. Nej, när det gäller att inskränka våra friheter måste det gå fort och smidigt.

Al Gore använde den klassiska liknelse med en groda när han talar om hur vi vant oss vid miljöförändringarna. Liknelsen är lika god här. En groda som kastas i en kastrull hett vatten hoppar omedelbart ur. Men en groda som sätts i kallt vatten som successivt värms sägs sitta kvar – och kokas till döds. Vi har försäkrats om att varje förslag som lagts har ett syfte – men vi har missat den stora helheten.

Striden är dock inte över! Vi har fått en frist. Voteringen i riksdagen slutade 146-143. Men för att ett lagförslag ska bli till krävs fem sjättedelar av riksdagens ledamöter. Nu blev det ett års frist - oppositionens vilandeförklaring vann. Mycket kan hända under ett år – vi fortsätter opinionsbildningen.

Fredrick Federley, c, avstod från att votera. Det har varit intressant och plågsamt att se honom våndas. Nu efteråt kan jag tänka mig att han mår bra av att inte ha följt partipiskan. Oavsett vad han gjort hade han fått kritik, men kritiken från väljarna med samma ideal är nog svårast att hantera. Sedan kan man diskutera om han gjorde rätt. Jag önskar att fler röstade mot de borgerliga partilinjerna och insett att det är dag att sätta p för dumheterna. Det här är en viktig fråga. Å andra sidan är demokratin, majoritetsbeslut i exempelvis partigruppen, en ganska viktig princip också – och Federley är ju inte invald enbart på personliga röster, utan också utifrån centerns partiplattform. Nå, det är en spännande avvägning. Varje fråga kräver sin tid.

Roligast idag är annars hur sossarna, som i år skrikit om den onda privatiseringsiver som "högern" drivs av, nu ska bolagisera partiet. Sveavägen 68 får behålla sin kärnverksamhet – (politiken) – men i övrigt är det entreprenad som gäller. Hysteriskt roligt. Är det här Mona Sahlins försök att göra en Reinfeldt – en rockad för att bli som de nya moderaterna, bara lite bättre?

[Foto i detta blogginlägg: Melker Dahlstrand]

Hur är den ryska själen?

I dag har Fp och LUF flyttat till nya lokaler, nere i Gamla stan. Ni hittar oss genom att leta efter den lokal där man har bästa utsikten över CUF-kansliet som vi numera dagligen ser ner på. ;o) Kvällen avslutades med en rysslandsföreläsning i Timbros regi med Amanda Lövqvist (författare till boken "I väntan på Lenins begravning" och medarbetare på SILC, http://www.silc.se/, Fp:s biståndsorgan) som föreläsare.

Partistyrelseinternat

Efter en sen landning från Italien bar det av till partistyrelsemöte hela helgen. Längtar efter svensk sol! Samtliga motioner, och rapporter, till Fp:s landsmöte diskuterades. Eftersom jag inte kan berätta vad som sas bifogar jag istället en bild på en engagerad Europaminister och Anna Neuman från Liberala Studenter.

Genom ett regnigt Europa

Folkpartiet värnar om sin personal - och om sammanhållningen. Lyxkurs i Italien en vecka, med fokus på samarbete mellan organisationens olika kanslier främst, men även etikdiskussioner och lite rum för sidoorganisationerna - som LUF exempelvis. Bra konferens - jag hade väntat mig något betydligt mer oseriöst när man drar till Riva del Sole. Men, trots att det aldrig regnar på R del S, som vår guide Britt (bördig från Bromma) sa, regnade det hela veckan och bristen på sol ökade kanske också seriositeten. Ja, förutom dagen vi åkte till Pisa och satt mesta tiden i en buss, förstås. Men när vi väl såg det lutande tornet togs denna oförglömliga bild av tre före detta LUF Västare. Magnus Simonsson, numera i Västerås, och Hanna Lager, riksdagskansliet, vid min sida. Senast vi var samlade var jag väl 14-15 år.

Hotellet ägs delvis av svenska fackföreningar. Tennisbanan (där partisekreterare Erik Ullenhag sopade banan med alla andra i en regnig turnering) är exempelvis uppkallad efter Wanja Lundby-Wedin. På varje rum hängde dessutom karikatyrer av denna fantastiska sort.