I förra veckan avslutades samarbetet med en resa för att se arbetet i verkligheten. Vi har kikat på Millenniebyn, minglat med SIDA- och FN-folk och funderat över hur ett land som Rwanda, så hårt drabbat för relativt kort tid sedan, klarat av att komma så långt i sin utveckling så snabbt. Och givetvis – hur hållbar och demokratisk utvecklingen är.
Resan började oroväckande – varför visade man nyhetsreportage på flygplatsen om Kenya Airways-planet som störtade bara några dagar innan vi åkte? Resan gick hur som helst bra – tillbringade sex timmar i Nairobi, och önskade att jag haft min gamle lärare Tobias Björks telefonnummer nära till hand – någonstans i Kenya ska han finnas nu. Skickar en hälsning så här istället!
Första stopp: Millenniebyn. Ett pilotprojekt där man jobbar i mindre skala för att kunna utvärdera vad som funkar bra. Sedan utvidgar man – eller ser till att folk tar med sig kunskapen till andra byar. Vi gjorde besök på ett sjukhus – här i vår fina FN-buss.
Väntsalarna ser lite annorlunda ut...
Läkarmottagningen är effektiv – och sjukdomtestningen påtaglig.
Undrar vad Smittskyddsinstitutet säger om det här...
Ok, glad att jag inte behövde göra gynundersökning här. Visst liknar det lite ett köksbord? Men rent var det, och funka gjorde det nog också.
Ett mycket roligare sätt att väga barn!
Här har vi gruppens ”UNDP-föräldrar”, fantastiska Helena Ekinge och alltid stilige Klas Waldenström med en av våra guider, Annett. 
Vägarna ser lite annorlunda ut än hemma. Och vad folk jobbar med dem! Mindre kul när de blir blöta dock. 
Ett par dagar senare begav vi oss ut till en mer avlägsen by. Så här roligt hade vi åt vägarna då – speciellt Johan Pettersson (CUF).
Jag behöver inte gå på Liseberg i år, med de guppen. Våra guider såg inte riktigt det lustiga i det hela.
Efter sjukhuset besökte vi en ”millenniebonde”. Vart vi än gick hade vi ett helt släptåg med nyfikna barn runt oss som nyss kommit från skolorna. Här leder Helena trupperna, en något större ”barngrupp” än hon trott att hon skulle ha ansvar för under resan.
Jag kan inte berätta vad det är. Men det växer bra, och det finns en bra plan bakom. Bevattning är svårt ibland förstås. Men det finns knep – bland annat fick vi lära oss att bygga vattensparande gropar och vilka växter som klara sig bäst i dem. Jag är ingen hejjare på jordbrukspolitik (annat än den jag vill avskaffa) så kontakta någon annan för närmare anteckningar.
Hela resan tänkte jag på att man borde donera mer paraplyer samtidigt som man skänker kläder. Visst är det en underlig, men logisk och vacker syn?
Vi besökte också en arbetsmarknadsåtgärd. Nja, egentligen är ett en skola för kvinnor som vill lära sig ett yrke, och här lär de sig väva – fat, krukor etc. Berömda grejer – finns i alla affärer, på sedlarna – och nu i mitt badrum. Ger sysselsättning och säljer bra.
Dessutom misstänker jag att kvinnorna höll ögonen på ganska många barn, även åt andra under tiden de jobbade. Som ett dagis, ungefär. Jakop Dalunde (Grön Ungdom) var populär!
Vi besökte en skola också, med en härligt stor skolgård. De flesta elever hade lektion när vi var där – men vissa smet ut för att kika på oss.
Vissa var dessutom proffsmodeller.
Trots alla framgångar med millenniebyn går det aldrig att glömma att det bara är 13 år sedan folkmordet. Kyrkogårdar finns överallt.
Dessutom vandrar grupper som de här omkring: Dömda folkmordsfångar, ute på samhällstjänst.
Rosa skjortor kommer aldrig kunna få en bra klang för mig nu... 
Här och där övervakas fångarna – men även alla andra – av killar som dessa, Local defense forces. Civila ordningsvakter, billiga i drift. Tyvärr inte helt enkelt – det finns en hel del internationell kritik mot att de missbrukar sitt mandat och terroriserar folk. När jag frågade de ungdomspolitiker vi mötte menade de att det handlade om enstaka svarta får. Nja. Det här var den enda vakten som ville ställa upp på bild. Hela veckan undvek andra oss skickligt så fort kameran dök upp. Jag inser att folk har dåliga minnen av att bli förevigade, kanske registrerade. Men ingen annan invände – och det känns halvbra med ordningsmakt som är kameraskygg.
Här är jag med en medlem av det liberala partiet, tillika chef över det politiska forumet. Han försökte tappert besvara våra frågor om Rwandas nio olika partier – som trots allt inte verkar ha så stora olikheter. Och visst, folk säger att partierna är lika i Sverige – då ska ni kika på de här. Enighet är huvudbudskapet. Inte konstigt, efter folkmordet, men det känns toppstyrt och mycket politiskt korrekt. Vi ombads under resan att inte nämna folkgruppernas namn, ”nu finns bara rwandier”. Men under resan insåg vi nog att folk fortfarande letar skillnader – även om de officiellt inte gör det. Locket på, var känslan man fick. Vad händer när oenighet uppstår?
Vi träffade dessutom en representant för de inkvoterade kvinnorna i Rwandas parlament. 30 av platserna är vikta till kvinnor (bara kvinnor får rösta), två åt ungdomar, 1 åt personer med funktionshinder. Man representerar inte partier på de här platserna, utan ”gruppen” du är framröstad av. Med västerländska ögon sett gick genast funderingar till hur det är med skilsmässa (mycket svårt och ovanligt), abort (förbjudet – ger fängelse) och prostitution (finns knappt någon. Och de som finns städas bort snabbt…). Givetvis fanns det andra frågor också – Rwanda är ett land där kvinnorna tar mer plats än före folkmordet – de har varit tvungna. De har också utsatts speciellt under folkmordet – många kvinnor våldtogs av män med HIV/aids. Men på grund av kvoteringen har de bättre statistik än svenska riksdagen gällande könsfördelningen. Feminism diskuteras inte – enighet är viktigt, även mellan könen. (Dvs, diskussionen förs nog inte på samma sätt som hos oss.) Kvinnolöner, till och med föräldraförsäkring diskuteras trots att största delen av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Kvinnorna verkar göra ett bra jobb i parlamentet – men jag kan också konstatera att få av dem (i ledande befattning) som vi träffade under veckan var kvinnor. Frågan är om kvotering faktiskt gett den effekt man hoppats på.
Oja, andra frågor som kom upp var givetvis frågan om homo- och bisexuellas rättigheter – det tog vi upp med ungdomsrådet också. Det är inte olagligt, men socialt dåligt accepterat. ”Det finns inte här” verkar vara den officiella åsikten. Senare lyckades Ung Vänster-Jonas lirka ur en av guiderna att hans bild av homosexuella var att likställa med pedofiler. Förhoppningsvis lyckades Jonas rätta till hans bild lite.
Ja, ok, jag ville bara bryta den långa texten: Vi var där under regnperioden. Å ena stunden sol – å andra…
Dags att få lite liv i det hela: Vi besökte ett aktivitetscentrum för ungdomar också. Där hade vi riktigt kul – massa ungdomar kommer hit, som en fritidsgård, och umgås.
Vi blev utmanade på basket, givetvis. Vi förlorade – trots tappra försök.
Här finns också ordentlig undervisning om HIV/aids. När vi fick se hjälpmedlen, och jag förklarade att i Sverige använder vi ofta en gurka eller banan för att lära oss, skrattade folk så att de tjöt. En framtida exportprodukt, kanske?
Vi besökte delvis en kyrka ute på landsbygden, delvis den officiella minnesplatsen i Kigali. Vi lämnade visserligen blommor i Kigali, men kyrkan var upplevelsen jag minns. Det söndriga taket – så vackert, men skadat av morden där inne. Berättelserna om hur människor lurades in i kyrkan, i tron om att det var säkert, och sedan dödades – av grannar, av vänner, i samma kyrka som alla bad i.
Eftersom människor fortfarande döms i bydomstolarna – gacaca – kommer nya uppgifter om gravar fortfarande fram. Byrättegångarna avslutas i år och det är svårt att förstå hur det känns för dem som ännu inte fått, och inte kommer få, upprättelse. Benen ur gravarna rengörs och begravs med värdighet. Det är en otrolig skillnad mellan Kigalis, av bland annat britterna stöttade, minnescentrum, och den lokala kyrkan. Äktheten.
Folkmordet lämnar efter sig många föräldralösa barn och skadade änkor. AVEGA är ett centrum som arbetar för att stötta dem, speciellt dem som inte vågar återvända hem, eftersom deras förövare fortfarande finns i hembyarna. En driftig kvinna (t v) sköter centrat – med egna minnen från 1994.
Här träffar vi ungdomspolitikerna. Bara killar – och ”ungdomar” är något äldre i Rwanda än i Sverige. När vi sex ungdomsförbundsrepresentanter suttit och gnabbats lite med varandra för att försöka svara på deras frågor sa jag: Vi är ense om att vara oense.” Det upprepades hela veckan – lika förundrat. Enighet framför allt, som sagt. Det finns inga ungdomsförbund i Rwanda – under folkmordet var det dessa som fungerade som milis. Men vi får se vad som händer – det kanske är dags att hjälpa igång.
”Ungdomsförbundare” (Erika från KDU och Åsa från MUF tar sig en svängom utanför stadion).
Om du smörjer min nacke, smörjer jag din…Vänskap mellan UV och GU. Blockpolitiken finns i allt. ;o)
Vi beslutade oss som delegation att öppna ett sparkonto. Projektet vi bestämde oss för att stötta finns för att unga ska kunna låna till att starta företag. En typ av mikrolån. Jag fick äran att öppna kontot – så nu ligger pengarna och förräntas i Rwanda tills jag kommer tillbaka! 
Parlamentet repareras först nu. Det har stått orört sedan 1994.
Plenisalen var mycket pampig i renoverat skick. Vi fick en applåd från ledamöterna – hur ofta händer det i Sverige?
Här ser ni Lamine, vårt fantastiska FN-stöd, och Jaquline, Rwandas första ambassadör i Sverige som börjar i juni.
Sista dagarna fick vi lite kultur. Vi besökte universitetet och museer. Här står jag med en av ”våra” ungdomspolitiker vid en gammal traditionell hydda. Otroligt välbyggda.
Åsa Coenraads (MUF) är cool utanför ett annat museum, av mer belgisk design. Belgarna har ju en anledning till att ha dåligt samvete i Rwanda, både som kolonisatörer och FN-trupp, så de stöttar med pengar här och där. Museet hade inte något ont att säga om de forna kolonialmakterna. 
Sådan här frukt går inte att köpa längs svenska vägar! 
Rwanda – fantastiskt vackert!
En mer intern gruppavslutning. Givetvis ska geten få vara med.Tack UNDP! Fantastisk resa.
