Jag tillbringade förmiddagen uppe på radiohuset i Göteborg och intervjuades av Sisuradio, Sveriges Radios finska del. Jag fick en hel del frågor om min halvfinska bakgrund och ett par lite missnöjda blickar när jag inte svarade på finskt tilltal - eftersom min finska är minst sagt begränsad. Intervjun handlade om minoriteter, och den finska minoriteten framför allt. Eftersom Liberala ungdomsförbundet har viss vana i att jobba med just de nationella minoriteterna (vi engagerade oss i samernas rättigheter förra året) blev intervjun bra. Den finska minoriteten är den största i Sverige, med strax under 500 000 personer. Det är bara fem kommuner i Norrbotten där invånarna har rätt att använda finska i exempelvis myndighetskontakt, trots att arbetskraftsinvandringen förde mest finländare till Stockholm, Södertälje, Eskilstuna och inte minst min egen hemstad Göteborg. Jag tycker nog att det är lite konstigt att Sverige, som 1999 erkände de nationella minoriteterna, låter rättigheterna begränsas i landet - vilket Europarådets stadga om minoritetsspråk och ramkonvention för att skydda nationella minoriter inte gör. Dessutom görs det skillnad mellan olika nationella minoritetsgrupper gällande rätt till modersmålsundervisning.
Om man nu väljer att uttala ett skydd för ett minoritetsspråk bör man också skydda språket. Själv värnar jag inte speciellt hårt varken om finskan eller svenskan - det är kommunikationen i sig själv som är viktig. Men jag tycker det finns en poäng i att värna om minoritetsspråken av andra, mindre pretentiösa skäl - det påminner svenskarna om att vi inte alls är ett homogent land och aldrig varit det. Sverige och Finland gick olika vägar först 1809, innan dess talades finska i Sverige och svenska i Finland utan att det var något underligt. I Finland har man bejakat tvåspråkigheten - det gör man inte här. Nåväl - jag tycker nog att ett språk ska kunna skydda sig själv och inte behöva stöttas av politiska beslut. Men om man säger sig värna om minoriteterna bör man göra det. Dessutom finns problemen när de språkliga alternativen tar slut - exempelvis när finländare bosatta i Sverige blir gamla och går tillbaka till modersmålet. 2004 hade Sverige bara 19 ålderdomshem med finskspråkig personal och det innebär givetvis en isolering och ett problem att få sina rättigheter respekterade på gamla dar. (Problemet är givetvis lika oroande för andra minoriteter, men då den finska minoriteten är så stor och funnits så länge, är det definitivt talande även för de andra grupperna.) Jag minns själv hur det var när min morfar blev sjuk och glömde svenskan, och vilket främlingsskap det innebar eftersom jag inte pratar finska. Hur som helst, har man lovat något ska det hållas, så Sverige får skärpa sig när det gäller de nationella minoriteterna.
Jag fick tillfälle att prata om minoriteter vs majoriteten i samhället i övrigt också och den ideologiska vinklingen vi liberaler har, som handlar om statens begränsade men kraftfulla roll för att skydda just minoriteters intressen. Johanna, som syns på bilden, plockade dessutom upp min debattartikel som var inne i Göteborgs-Posten i dag angående moderaternas och socialdemokraternas flyktingpolitik och gav mig en chans att prata om den. Toppen!
Om man nu väljer att uttala ett skydd för ett minoritetsspråk bör man också skydda språket. Själv värnar jag inte speciellt hårt varken om finskan eller svenskan - det är kommunikationen i sig själv som är viktig. Men jag tycker det finns en poäng i att värna om minoritetsspråken av andra, mindre pretentiösa skäl - det påminner svenskarna om att vi inte alls är ett homogent land och aldrig varit det. Sverige och Finland gick olika vägar först 1809, innan dess talades finska i Sverige och svenska i Finland utan att det var något underligt. I Finland har man bejakat tvåspråkigheten - det gör man inte här. Nåväl - jag tycker nog att ett språk ska kunna skydda sig själv och inte behöva stöttas av politiska beslut. Men om man säger sig värna om minoriteterna bör man göra det. Dessutom finns problemen när de språkliga alternativen tar slut - exempelvis när finländare bosatta i Sverige blir gamla och går tillbaka till modersmålet. 2004 hade Sverige bara 19 ålderdomshem med finskspråkig personal och det innebär givetvis en isolering och ett problem att få sina rättigheter respekterade på gamla dar. (Problemet är givetvis lika oroande för andra minoriteter, men då den finska minoriteten är så stor och funnits så länge, är det definitivt talande även för de andra grupperna.) Jag minns själv hur det var när min morfar blev sjuk och glömde svenskan, och vilket främlingsskap det innebar eftersom jag inte pratar finska. Hur som helst, har man lovat något ska det hållas, så Sverige får skärpa sig när det gäller de nationella minoriteterna.
Jag fick tillfälle att prata om minoriteter vs majoriteten i samhället i övrigt också och den ideologiska vinklingen vi liberaler har, som handlar om statens begränsade men kraftfulla roll för att skydda just minoriteters intressen. Johanna, som syns på bilden, plockade dessutom upp min debattartikel som var inne i Göteborgs-Posten i dag angående moderaternas och socialdemokraternas flyktingpolitik och gav mig en chans att prata om den. Toppen!
