Almedalen dag 2

Mona Sahlin partiledare för Socialdemokraterna, jungfrutalade i Almedalen, inte mycket nytt under solen. Däremot fortsatte den ganska billiga retoriken. Snyggt ingrepp var att plocka upp "ungdomsfrågan" och bjuda upp två unga socialdemokrater på scen. Spännade att se om Monas ungdomssatsning blir något konkret.

Marita Ulvskog partisekreterare Socialdemokraterna frågades ut och fortsatte sina konspirationsteorier om att näringslivet medvetet låtit bli viktiga satsningar under valåret 2006 för att alliansen skulle vinna. Hon fortsatte att ignorera möjligheten att företagen har något mer långsiktig planering än hon tror och att de kanske helt enkelt mår bättre av alliansens politik.

Peter Eriksson språkrör Miljöpartiet och jag efter debatt om konsumentens ansvar gällande transportsektorn. Vi var lite oense om var ansvaret ligger och vilka politiska medel som skall användas men vi är vackra ihop på bild.

Minialliansen seminarium om integration som valet 2010s "arbetsfråga" var välbesökt. Någon räknade till totalt 240 personer.

Europeiska socialfonden som i Sverige jobbar under den gamla folkpartistiska rubriken "bryt utanförskapet" annordnade föredrag om hanteringen av flyktingar från Irak. Föredragarna var intressanta även om de kunde fått mer tid. Paneldebatten borde ha hettat till mer. Roligast var helt klart den livliga paus underhållningen.

Engagerad Växjöpolisen Jansson berättade om problemen med illegal alkoholföräljning till minderåriga. IOGT-NTO annordande.

Intressant integritetdebatt ordnad av föreningen Ordfront, inledde Almedalen dag 2.

Almedalen dag 1

Magnus Andersson, förbundsordförande CUF, är söt och moderiktig på centerns partidag.

Peter Wolodarski, ledarskribent Dagens Nyheter - arbetar flitigt i regnet under miljöministerns tal.

Anders Källström (till höger) VD, Västsvenska Industri och Handelskammare, blir dagens första bloggbild för sitt lysande inledningstal. Skönt att höra göteborgska, men framförallt var hans energi inför utmaningar som exempelvis invandring uppfriskande. Härligt med en företagare som ser det positiva i människor.

Lördagen den 7 juli

Idag besökte jag en av de trevligaste kongresserna i år - Ungdomens Nykterhetsförbunds kongress i Uppsala. Sällan jag mötte en så glad och vänligt publik! (Att man kan ha roligt utan alkohol visade dessutom ordförande Robert i hällregnet). Eftersom missbruksfrågor blivit del av mitt signum var jag glad att få bli inbjuden. Kärnan i mitt hälsningsanförande var en reflektion över det ständiga politiska ställningstagande UNF-medlemmar gör när de väljer att vara nyktra. Säkerligen får de flesta försvara sitt beslut flera gånger varje vecka och det är nog inte alltid så trevligt att aldrig bara få vara. Säkert har de olika anledningar till sitt beslut, men de flesta har gjort sitt val av solidaritet med de som råkat ut för alkoholens baksidor. All cred till dem.

Rättvisepartiet och slagsmålen

Svenska Dagbladet skriver idag om hur 16 procent ville se Sverigedemokraterna i riksdagen efter nästa års val. Det är visserligen en liten grupp som tillfrågats men den följer en trend. Efter valet har Sd kommit upp till strax över tre procent i Sifo-mätningarna och i mars fick partiet 4,3 procent i Sentios mätning. Svd skriver idag att LO (och med LO även menat s) bestämt sig för att börja ta debatten mot Sd. Det är allt dags - 4,1 procent av LO-väljarna röstade sd. Tre procent av vänsterpartiets LO-väljare lade också sin röst på partiet. S levererar en förklaring till det ideologiskt underliga fenomenet: Sd ska ha lyckats lansera sig som ett vänsteralternativ som levererar högerlösningar - vad det nu innebär.

Själv tillbringade jag torsdagen med att debattera hur rasistiska krafter ska hanteras, men min debatt fanns inte på ledarsidor eller på mina mer vanliga politiska arenor. När jag vaknade imorse var jag inte ens säker på att torsdagen varit verklig. Jag tillbringade dagen hos Rättvisepartiet Socialisterna, på deras sommarläger i Södertälje. De var inte många, men de var ganska glada, och de hade ett intressant program. Det var en härlig blandning av småbarn, unga och pensionärer och en god stämning. Jag var överraskad av deras inbjudan att komma och diskutera Sd:s framgångar.

Ganska snart visade det sig att deltagarna inte var speciellt intresserade av att diskutera Sd alls. De var mest glada att ha en folkpartist närvarande som de kunde skälla på för den kapitalistiska politiken. Att tro på marknadslösningar framför politiska sådana innebär uppenbarligen i deras värld att per automatik vara rasist, sexist, homofob och i allmänhet diskriminerande. Jag gjorde ett försök att diskutera konkurrens, de goda anti-diskriminerande effekterna av att se till vinst och inte annat i en arbetsinsats, men insåg snart att jag talade för öron fullproppade med en helt annan verklighetsbild. En del tog upp intressantare frågeställningar: Irakkriget och dess flyktingar, händelser i världen, dagens integrationspolitik. Men när jag fick motivera varför jag var för polisväsendet (idén om våldsmonopol har gått dem förbi, alla poliser är homofober) förklara att friskolor inte är privatskolor, diskutera mediakonspirationen mot dem och försvara äganderätten (ni kan ju inte anse att staten ska få ta alla pengar från lönearbetaren om ni samtidigt har stora banderoller om att det egna arbetets produkt är heligt) började jag fundera på om inte hela besöket varit meningslöst.
Min slutsats är ändå att det inte var det. Då och då glömmer jag att vissa människor inte delar de värderingar som jag tycker är självklara. Det kan gälla Sd:s rasistiska budskap, men igår gällde det framför allt Rättvisepartiets odemokratiska syn. De berömmer varandra när de skrämt bort demokratiskt valda företrädare. De är stolta över att ha överröstat rasistiska talare. Deras retorik talar om att "vi tänker inte ge den och den gruppen möjlighet att tala" utan att reflektera över varför det är de som ska ha makten att bestämma över yttrandefriheten. De talar om de 4,1 procenten Sd-röstande LO-medlemmarna som "förvirrade arbetare" som inte kan hantera debatten - ett så tydligt från ovan-perspektiv har jag aldrig hört uttryckt i verkligehen. De hånade Voltaires "Jag avskyr din åsikt men skulle slåss för..." och kommenterade att det fanns många vars åsikter de inte skulle slåss för - däremot fanns det många vars åsikter de glatt skulle samla ihop ett kompisgäng och slåss mot. De talar om kamp, om demonstrationer, om snabba lösningar och direkta aktioner - jag menar att de är en droppe i havet, ett sätt för dem att må bättre - men inte förändrar det stödet till Sd.
Var det här verklighet? Vanliga politiskt engagerade, många unga, som inte har någon respekt för demokratin. Som inte tror på att alla röster ska få höras. Plötsligt tror jag inte att de missförstått de symboler de stoltserar med så mycket som jag alltid utgått från att de måste ha gjort...

Inte så sexig grundtrygghet

På väg till tåget mot Göteborg hann jag kika igenom DN. Dagens debatt skrek i ögonen: avskaffa a-kassa och sjukförsäkringen, ersätt med grundtrygghet, lika för alla! Det var bland annat CUF:s nye ordförande Magnus Andersson som skrivit artikeln. Det är egentligen fånigt att bli upprörd. Modellen skulle aldrig kunna bli verklighet, och när CUF går från att visionera till att skapa konkreta modeller så vet man inte om man ska skratta eller gråta - så en socialförsäkring ska alltså ersättas av ett statligt reglerat privatsparande? Varför då? Men en annan anledning till att jag, även om jag hoppade av Göteborgståget och höll mig i Uppsalatrakten, inte var så oroad är eftersom idén helt enkelt inte är varken ny eller radikal. "Nytänkande" skriver Magnus - om en idé som debatterats i alla fall tolv år från CUF:s sida.

Utan att begrava sig i socialförsäkringarnas alla för och mot vill jag konstatera att det är synd att huvudfokus drev - i alla fall i den radiodebatt på Studio Ett som Magnus och jag hade på eftermiddagen. Fokus borde vara: Varför vill CUF bort från försäkringstanken och hålla sig till privat sparande? Anledningen till att vi har soc.för.säkr är ju för att sprida riskerna: Vi vet att alla inte har samma förutsättningar, att vi inte kan styra, planera eller åtgärda allt och vi vill ha ett samhälle där människor inte blir ojämlika för att de har vissa gener eller otur. Det man kan hantera - visst. Men vem kan planera för att insjukna? Rycker Magnus på axlarna åt den som gång på gång är sjuk och därför snabbt tömmer det av Magnus skissade välfärdskontot. Och om nu Magnus inser att hans grundtrygghet inte räcker för de flesta människor (låter det inte som om alla helt enkelt ska få försörjningsstöd?) och att de flesta kommer vilja komplettera - inser han inte att det då leder till privata försäkringar (det är ju det som händer reda, när taken slår som de gör) som också medföljer olika premier för olika människor - kanske till och med leder till människor som inte ens får en försäkring för att de har för dåliga förutsättningar. Är det jämlikhet?

Det här med gemensam grundtrygghet, till skillnad från privatsparande, tar CUF alltså avstånd ifrån. Vad innebär det egentligen? Är man egentligen emot skattesystemet också? Följer man Magnus tankegång verkar det så. Men här finns andra gobitar i texten också:

"För en frihetsälskande borgerlig regering borde de ideologiska skälen väga tungt när socialförsäkringarna ska reformeras. Socialförsäkringarna hör till de tyngsta vikterna i skattetrycket."

Det är alltså inte individens frihet i sjukförsäkringen som är intressant, utan skattetrycket som helhet. Varför diskuterar man inte mer om dem som blir av med hus och hem när det händer en olycka?

Vore det inte bättre att dessa pengar avsattes på ett sätt som gjorde dem nyttiga för individen och samhället under tiden fram till dess de behövdes?

Jo, men det är ju just det som en försäkring är. Säkerhet för mig, används av andra under tiden.

När kontots ägare blir sjuk eller arbetslös får han eller hon göra uttag ifrån kontot (det statliga välfärdskontoto) för att komplettera sin ersättning från grundtrygghetsförsäkringen.

Så alla kommer oavsett vilja/behöva komplettera, det medger Magnus. Men i framtiden blir det privata försäkringar istället (premier) eller sparande själv? Ser ni farorna? Och: Varför i hela världen vill man byta obligatoriska försäkringar mot tvångskonton? Då kan man väl i så fall gå direkt på preivata försäkringar, om man tycker det är bra? Nej, här låter det nästan som om Magnus ändå inte tror att människor kan planera sin ekonomi själv, det som var hans huvudtes...

Nå, jag tror faktiskt inte det. Jag tror inte jag skulle kunna planera min ekonomi under de förutsättningarna. Jag har ju inte ens börjat pensionsspara ordentligt, och ändå vet jag att sannolikheten är stor för att jag kommer bli gammal. Hur mycket buffert behöver jag? Ska jag hoppas att jag inte får en kronisk sjukdom och leva loppan - vad händer då om jag drabbas? Blir det moderna fattigdomshus, eller får jag bara skylla mig själv? Eller ska jag lägga undan stora - långt större än va socialförsäkringarna nu tar - summor varje månad? Är det verkligen bra för den ekonomiska rörligheten?

Inkomstbortfallsprincipen orkar jag inte ens börja med. Men varför Magnus har svårt att acceptera att man får ut i nivå med vad man betalar in vet jag inte. Att det legitimerar hela systemet och dessutom innebär att en sjukdom inte behöver innebära en ekonomisk katastrof för familjen, utan att en övergång är möjlig, är annars korta poänger. Men att det är en allmän försäkring är förstås det viktigaste. Riskspridning!

Och det där med att ha incitament att gå till jobbet? Tja, jag är nog hellre hemma en dag med snuva, än har ett par kronor till när - om - jag går i pension. Knappast en kraftig morot. Bättre kan ni, CUF! Och: Vad har ni emot försäkringssystemet, som både är jämlikt och riskspridande? Varför är det naturligt att försäkra sitt hem men inte min hälsa - och det på ett sätt så att alla är skyddade och hjälper varandra, och vinner på det?
För att vara ett återanvänt förslag, klätt i nya kläder med nya namn under, så är det fortfarande inte ointressant. "Grundtrygghet" betyder så olika saker för olika människor.

Dagens industri

Idag har det varit mest spring, men jag vill ändå ge Dagens Industris fotograf Jack Mikrut dagens blogg för det roligaste fototillfället under den här mandatperioden. Jag hyser stor beundran för Magnus Andersson, CUF:s nye förbundsordförande, för att han har ett perfekt fotoansikte, men jag tror Jack lyckades plocka fram något nästan lika bra hos mig. Och roligt var det. Kul dessutom att Dagens Industri väljer att prata brett med ungdomsförbunden - även intervjun med Andreas Linedryd var intressant. Ibland är det bra att berätta för andra om vad man gör - det ger perspektiv på vad som faktiskt blir gjort...

Internationella flyktingdagen

För sjätte året i rad uppmärksammar vi Internationella Flyktingdagen, i dag med att som tidigare besöka Denna Onsdag, de papperslösa i Stockholms manifestation på Mynttorget. Publicerar här mitt tal;

"”Om en man ramlar och slår sig stannar jag inte upp för att fråga vilket uppehållstillstånd han har innan jag plåstrar om honom”, säger sjuksköterskan Annika och tittar på mig.

Hon skäms lite, för när hon ser mig ser hon mig i min landstingsroll, och hon vet att hon inte får ge vård till dem som skattepengarna inte betalar för. Hon vet att svenskar är mer lönsamma än asylsökande att behandla. Hon vet att gömda inte finns i någon budget. Hon vet att hennes egen landsting har sparbeting och att hennes handlingar ger mindre pengar till svenskar. Men hon gör det ändå. Hon gör inte skillnad på människa och människa. Men hon gör det i lönndom, och hon skäms för att hon bryter mot reglerna, och hon skäms när hon svarar som hon gör på min fråga. Hon vet att det hon gör är fel enligt svensk lag.

Vad hon inte vet är att jag är flyktinggömmare. Hon vet inte att hennes svar ger mig hopp. För jag väntar på att polisen ska börja säga: Om en person jag ska utvisa är döende, vägrar jag.

Jag väntar på att domare ska vägra försvara den reglerade invandringen framför FN-konventioner och istället säga: Jag vägrar.

När ska riksdagsledamöterna sluta gömma sig bakom sina bekväma voteringsknappar, partipiskor och motioner de säkert vet aldrig kommer gå igenom och säga: Jag röstar rätt, kosta vad det än kostar. För jag röstar rätt. Jag vägrar annat?

En vän till mig oroade sig för Irak flyktingarna – det är bra att Sverige är bra, men vad kommer det här betyda? frågade han.
- Att det blir dyrt, sa jag, och struntade i att följa upp.

Jag är inte naiv. Jag vet att flyktingpolitiken kostar. Men för mig är det av underordnad betydelse. De moraliska kostandena för att inte ta emot människor, eller för att spela ut flyktinggrupper mot varandra, är ännu större.

Det händer bra saker i världen på flyktingområdet. Artikel 14:s senaste nummer rapporterar om hur papperslösas barn ska få gå i skolan i Tjeckien enligt nytt förslag. I Tyskland blir det enklare att få stanna om man har jobb. Och i Nederländerna av alla länder, ordnas en amnesti, större än den i Sverige för två år sedan, och de praktiska problemen moderaterna och socialdemokraterna då såg, existerade inte.

Men i Sverige händer inte mycket. Vi tycks försöka vänta ut världsläget och hoppas att det ska sluta komplicera vår vardag.

Idag står vi än en gång tillsammans som civilsamhället som inte vilar. Vi är det dåliga samvetet som hemsöker riksdagsledamöter som blivit bekväma. Vi personifierar idag, alla som står här, den svenska demokratin, de mänskliga rättigheterna.

Det är sorgligt att de som i sina hemländer slagits och kämpat för att kunna fly möts av ännu en kamp i Sverige. Här slåss vi tillsammans, inte för att fly, utan för att stärka vårt land. Att väcka de som sover och inte ser de grymheter som begås i vårt namn.

En människa är en människa. Vi måste väcka engagemanget. Alla i Sverige vill inte människor väl. Vi såg delningen för två år sedan: de som rördes till tårar av amnestikravet, de som röstade på Sd i valet. Vi måste väcka de tysta i mitten och vi måste visa riksdagens partier att den tysta mitten inte är en plats för dem.

Så jag vänder mig till regeringen och frågar: På vilken sida, när historien dömer, vill ni stå? Vi är många som vet att något verkligen måste göras. Att varje människa, sjuksköterska, polis, domare, politiker, har ett eget ansvar för det som händer. På vilken sida står ni? Vi står här."