Pressfotografering

Bortsett från presidiemöte och en del rutinsaker var dagen vikt åt att ta de livsviktiga pressbilderna – de där som sedan används under resten av ordförandetiden och som kommer komma tillbaka och förfölja mig under lång tid. Än en gång kände jag mig nöjd med att jag beslutat att det är slut med tiden för idolplanscher på förbundsordföranden. ;o) Eftersom jag är otroligt fåfäng i kombination med att inte i grunden vara speciellt fotogenic var jag först skeptisk mot att byta fotograf. Robin Govik som tidigare ofta fotat mig är en god vän sedan lång tid tillbaka och han har lärt sig stå ut med min fåfänga. Alexander Taylor är inte bara ny för mig, utan dessutom medlem i LUF. Att vara fåfäng inför gamla vänner är en sak, att visa sig petig och osäker inför en medlem känns mindre kul. Men Alex visade sig vara tålmodig och duktig. Bedöm själva, jag är helnöjd.

Liberala gruppen

Tillbaka i Stockholm igen. Efter möte med folkpartiets riksdagsgrupp var jag sen till Liberala gruppen. Det är centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson som bestämt sig för att med kraft ta tag i centerns ideologiska uppvaknande. Att fler vill värna om de liberala värdena och det liberala varumärket borgar gott inför framtiden. (Centerns omsvägning i frågan om etanoltullar och EMU-samarbetet är också trevligt för liberalismen...Men shit, om Fp hade svängt i en fråga som profilerat partiet så mycket i en folkomröstning hade jag banne mig haft svårt att driva trovärdiga valrörelser senare...). Idén med Liberala gruppen är hur som helst trevlig i sin enkelthet. I stället för att ägna sig åt att stånga huvudet mot motståndare är "gruppmötena" ett sätt att mötas och diskutera inom den liberala sfären. Det innebär kanske inte debatt utan faktiskt diskussion - och idéutveckling. Kul! Temat för denna kväll var platt skatt och det var väl kanske inte hur radikalt som helst, men visar förutsättningar för att mötena kan bli bra.

Som LUF:are kände jag mig vilsen vid ett par tillfällen dock. Det är få andra möten jag går på som bjuder på vin på detta sätt, få andra möten där det finns människor i publiken som blir tårögda vid tankar på skattesänkningar eller talar om ekonomisk politik som "Vi i XX som sett ljuset...". Det som gjorde mig mest brydd var mannen som reste sig upp och sa: Vi från Föreningen vill bara säga att...". Det tog mig ett tag att förstå vilken förening det var.

Lundsbrunn konferansen

28 januari, Lundsbrunn: För sjunde gången – varje år sedan mitt engagemang i ungdomsförbundet, med undantag från förra året – besökte jag Lundsbrunn, samlingskonferensen för Västsveriges folkpartister. Jag ska erkänna att jag saknade konferensen förra året när jag flyttat från Väst och inte längre hade anledning att närvara. I år var dock ett toppenår! Trots att denna del av folkpartiland tappat en del mycket bra riksdagsfolk och en del andra förändringar gjorts var humöret på topp. Om man ska säga något så är det att stämningen var just energisk – här finns det folk som verkligen vill styra Alliansen åt rätt håll – folkpartihåll. Frågor om småföretagande och socialt utsatta stod högt på deltagarnas prioriteringslistor. Själv fick jag tillfälle att hålla ett föredrag om flyktingpolitik för en fullsatt och intresserad sal. Det är alltid en lika fantastisk upplevelse att prata flyktingpolitik med folkpartister. Medlemmar som man tidigare upplevt som ganska distanserade berättar om sina egna flyktinggömmarminnen och vissa rörs till tårar. Som en naturlig ryggradsreflex kommer flera partister fram till kloka slutsatser och i den här gruppen är solidariteten med andra människor så hög att man måste förklara att andra mer pragmatiska argument också måste plockas fram. Att LUF Väst lyckades samla in hela 5000 kr (!) till flyktingfonden dagen innan mitt föredrag visar verkligen på att engagemanget finns. Bra jobbat Väst!
Ja, att komma till Lundsbrunn är lite som att komma hem. Det är häftigt att varje år träffa dessa strävande folkpartister som jobbar så hårt i olika delar av Västsverige och se hur de utvecklas och vad de kan. I år blev det extra trevligt för mig, med många gratulationer till ordförandeskapet – vilket givetvis, på klassiskt folkpartivis, betyder ett ordentligt kramkalas.

SKB-dagen

Stockholm: SKB-dagen, svensk kärnbränslehantering. På bilden syns två av mina meddebattörer Alexander Chamberland (grön ungdom, tillika en gammal skolkamrat) och Ella Bohlin (kdu) som förbereder sina inlägg i debatten om ett slutgiltigt, förslutet slutförvar för det svenska kärnbränslet. Det var ingen kärnkraftsdebatt utan snarare en ansvarsdebatt - oavsett om miljöpartisterna skulle stänga av kärnkraften idag så skulle avfallet fortfarande finnas kvar och vara farligt i 100 000 år till. Att ha det i ett mellanförvar som idag (Clab) är inte en alltför bra lösning - speciellt inte om man oroar sig för att det skulle vara mål för terroristattacker, som många miljöpartister jag läst och träffat varit oroliga för. (Speciellt en från Haninge som var rädd att få avfallet på egen trappa och argumenterade att det var för nära huvudstaden och makten...).

Att Sverige dessutom har bra urberg och haft en lång och ordentlig utredning om säkerhetsaspekterna borgar för att det faktiskt kan bli beslut 2011. Kanske blir det Östhammar som får äran, inte helt långt från Uppsala där jag sitter och skriver nu. Och det är viktigt att vi tar ansvar och inte skjuter upp frågan alltför länge när vi hittat ett alternativ som möter de uppsatta kraven - men det är också viktigt att vi tar oron från olika miljörörelser på allvar. Det måste gå att utvärdera, att backa, att göra om, att inte låsa sig till ett alternativ om något skulle hinta om att det inte är det bästa. Vi bör hålla ett öga på Finlands liknande arbete. Och vi får inte glömma att hur mycket kärnkraften än ger industrin, och hur viktigt det än är, får vi som gillar den som energialternativ inte förringa hur farlig den är och hur viktig säkerheten är. Om vi får ett slutförvar kommer det inte betyda slutet på energikriget, men en säker slutförvaring kan det kanske sätta punkt för en del av den idag mycket obalanserade debatten.

Pilotprogram

I dag medverkade jag och SSU:s förbundssekreterare Mattias Vepsä i ett pilotprogram för Aktuellt. Vi debatterade a-kassan och fick se hur TV-arbete går till när ett nytt program skapas. Det är mer slit än man vet när man bara kommer inglidande i studion senare när rutinerna sitter. TV är kul! Och det är definitivt alltid bra att skaffa sig lite fuskövning. Att helt plötsligt vara den som ska försvara, istället för den som attackerar, ä definitivt en omställning jag måste vänja mig vid – även om jag faktiskt inte uppskattar att behandlas som en representant för regeringen när det är LUF som är inbjudet.

Vi har allt en hel del att säga om a-kassan vi också. Att SSU inte förstår att det är ett omställningssystem, inte menat att framleva sina dagar på, är underligt. Att det ser bra ut när man tittar på AMS-siffrorna och att detta mycket har med nystartsjobben att göra är dock super. Däremot är det mindre bra att man tagit bort avdragsrätten för medlemskapet i facken. Arbetsgivarna kan ju fortfarande göra avdrag när de behöver hjälp och stöd. Men det ledsamma med SSU-debatter är givetvis att de skäller åt höger och vänster om försämringar som inte gjorts – och sedan anklagar de oss för att vara hårda. Vem var det egentligen som bestämde sig för att vara hård mot förtidspensionärer – människor som till skillnad från arbetslösa inte kan påverka sin situation och komma tillbaka i arbetslivet?

Folk och försvar

Sälen, Folk och Försvar, konferens. Första gången för mig, men konferensen är legendarisk. Mötet mellan försvarsmakten, näringslivet, politiker och lobbyfolk är en salig och faktiskt härlig blandning. Själv trivdes jag allra bäst under måndagen när de internationella insatserna fick mest fokus. Jag debatterade västafrika tillsammans med höjdare som Pierre Schori och biståndsminister Gunilla Karlsson, samt en trevlig och välpåläst SSU:are, Laila Naragi med ett Västsaharaengagemang i LUF-stil. Debatten runt hur det svenska biståndet är het och viktig och vi behöver hålla koll på hur regeringen hanterar frågan.
I dag ser det ut som om en del av biståndspengarna kommer gå till skuldavskrivningar. Det är klart att det är bra att bli av med skulder, men de fattiga folken föredrar nog att inte börja betala tillbaka pengar som de inte spenderat, utan att biståndet faktiskt blir pengar i handen (eller, dvs i skolan, i köket etc). Det finns också en tendens att tala om att militärens insatser är viktigare för fattigdomsbekämpning än bistånd. Jag tycker att det är en frisk åsikt som påminner om hur mycket människans frihet betyder, och hur lite begynnande välstånd betyder utan det, men jag tycker att det är oroande när det blir ett nollsummespel. I övrigt visar försvarsmakten upp imponerande resultat för svensk del i Liberia och Elfenbenskusten. Lite tråkigt är det dock att så lite fokus läggs på att fundera över säkerhet i flera olika aspekter. I dag känns det som om välfungerande, men fattiga och inte helt stabila, länder lämnas utanför diskussionen helt. Liberia exempelvis lämnad Sverige för tidigt, menade många. Jag tänker också på alla de afrikanska länder som brottas med aidsproblematiken eller de som agerar grindvakt för att afrikanska flyktingar inte ska fly till EU – och sedan sitter med flyktingar i det egna, fattiga landet istället.

I övrigt bjöd konferensen på ett bra samtal med den nya försvarsministern, direkt och mustig i sitt språk, med ett par intressanta kommentarer om NATO. Nordic Battle Group diskuterades, så också vapenexport (där Ung Vänsters Ida Gabrielsson gjorde en bra insats med åsikter LUF gärna skulle stämma in i – tills hon började jämställa Storbritannien och USA med Saudiarabien gällande kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är också intressant hur Ida kommenterade att bistånd däremot ska kunna gå till diktaturer. Själv har jag inget emot om pengar arbetar i diktaturer via NGO:s och annat, men jag lägger dem banne mig inte i härskarnas händer.) Gunilla Karlsson gjorde en god insats, riktigt god, och har en frisk inställning till handel och frihetsfrågor. En speciell ära som gavs oss ungdomsförbundsordföranden var bordssällskapet. Själv hamnade jag bredvid Civilpliktsrådets trevlige ordförande Anton Samuelsson och med ÖB Håkan Syrén till höger, UV och CUF mittemot och Wanja Lundby-Wedin. Det var trevliga samtal, som bland annat berörde jämställdheten inom lumpen. Kul konferens, helt enkelt.

Årsmöte: Luf Kronoberg

Idag hade ett av LUF:s mysigaste distrikt, LUF Kronoberg, årsmöte. Anna Turell avtackades efter en fantastisk ordförandetid – tack som vi från förbundshåll instämmer i. Ibland hastar vi iväg och glömmer bort att tacka de som gjort jobbet eftersom vi vill gå vidare och framåt. Allt tack till Anna, därför – och en ursäkt till alla i organisationen som vi har tagit förgivna under åren. Ett löfte om bättring också och en uppmaning till alla i distrikten att ta hand om sina engagerade och berömma dem oftare än vi lyckas göra i dag. Nyvald distriktsordförande blev Christina ”Jullan” Englén, välkänd i distriktet och med riktig kämparglöd. Jag tror det kommer bli storartat i Växjö med omnejder även året framöver.